Seniorkåseriet

  • Seniorkåseriet: En färgstark resa

    – Du har en cysta under en av tänderna i vänster käke. Den håller på att äta upp roten så den måste tas bort. Det kan jag inte göra, det måste göras genom en operation av lasarettets specialisttandläkare. Detta budskap lämnades en höstdag av en tandläkare i Karlskrona. Det var inte vilken tandläkare som helst, utan det var min, och det var inte till vem som helst det lämnades utan till mig. Att säga emot sin tandläkare gör man ju inte, i varje fall inte om man sett sketchen, där Rolf Wesenlund som tandläkare får sin patient att hålla med om att Volvo är en norsk bil. Jag har sett den, och därför gav jag mig direkt. En remiss skulle utsändas och i sinom tid skulle jag få en kallelse. En dag kom det, brevet från specialisttandläkaren. Operationen skulle ske tisdagen den 17 november kl. 15.00. Jag visste inget om hur en sådan operation går till, men det skulle jag ju snart få reda på. Nu slumpade det sig så, att jag och en kollega samma kväll skulle åka nattåget till Stockholm för ett sammanträde den 18 november. Kanske hade det varit lämpligare att få operationen flyttad någon dag, men den tanken kom jag inte på. Någon minut före kl. 15.00 infann jag mig på anvisad plats för operation, Tiden gick och gick, och till slut funderade jag själv på att göra detsamma, det vill säga gå. Innan jag hann göra verklighet av dessa funderingar dök en sköterska och sade att nu var tandläkaren ledig. Klockan var då 16.00 och jag anmodades att ta av mig alla kläder och ta på mig en grön rock. Jag gjorde därför så, och sedan placerades jag på ett operationsbord med en tjock grön ”matta” över mig och med en bindel för ögonen. Tandläkaren beklagade förseningen, men var övertygad om att allt skulle gå bra ändå. Innan jag placerades på operationsbordet hade jag fått fyra bedövningssprutor på lämpliga ställen i vänster käke, så den verkade inte finnas längre. I varje fall tyckte jag så. Tandläkaren gick till verket, och jag lyssnade på alla ljud av skalpeller och mindre handborrmaskiner. Jag tyckte det var konstigt, att han inte tog en tång och drog bort den hindrande tanden, men till slut fick jag förklaringen. Han hade skurit sönder tandköttet runt tanden och därefter lyft bort tanden och på så sätt fått bort den förhatliga cystan. Det var bara att sy ihop det hela igen. Operationen var ...
  • Seniorkåseriet: Gammal, men inte äldst!

    Det var så typiskt människan att man gav sig på de här träden. ”Åh så stort, åh så vackert. Det måste vi ha ihjäl!” Lyckligtvis var virket i mammutträden sådant att träet splittrades när träden föll, och virket lämpade sig då möjligen för tillverkning av tändstickor. Ofta fick man bara ut hälften av trädets volym; resten gick till spillo, åtminstone för den som ville ha virket. En av stubbarna fick under en tid tjänstgöra som bowlingbana! Omkring 1870 skrev John Muir: ”Do behold the King Sequoia! Behold! Behold! seems all I can say. Some time ago I left all for Sequoia and have been and am at his feet, fasting and praying for light, for is he not the greatest light in the woods, in the world? Where are such columns of sunshine, tangible, accessible, terrestrialized?” Muir fick naturligtvis ett mammutträd uppkallat efter sig. Muir Snag, som växte i Converse Basin i östra Kalifornien, anses vara det äldsta mammutträdet. Trädet lever inte längre, men det reser sig fortfarande 43 meter över marken. Diametern vid marken är nästan 11 meter och trädet anses ha varit 3500 år gammalt när det dog. General Sherman, med den uppskattade virkesvolymen nästan 1500 kubikmeter, är troligen världens tyngsta levande organism. Men trädet är inte störst. Visserligen blir det hela litet beroende av hur man definierar ”enskild organism”, men priset får ändå gå till klonen av en honungsskivling (Armillaria ostoyae) som växer i Blue Mountains i Oregon. Den täcker en yta på 965 hektar – drygt 3×3 kilometer. Den anses vara minst 2 400 år gammal, men kan vara betydligt äldre. Så sent som 1992 kunde man identifiera den största enskilda svampen hittills, en Armillaria gallica som täcker 15 hektar och väger 90 ton. Åldern då? Länge ansågs det att rävsvanstallen Methuselah i USA med sina 4700 år var äldst, sedan den ännu äldre Prometheus 1964 dödades av en forskare som ansåg sig behöva få tillbaka den svenskbeställda borr som han råkade bryta av inne i trädet. Annars skulle hans forskning bli lidande. Prometheus fälldes och forskaren blev berömd, inte som forskare utan som mannen som mördade världens äldsta levande varelse. Platsen där Methuselah växer hemlighålls av förklarliga skäl. Den är fortfarande äldst bland icke-kloner. Men räknar man in kloner är den numera distanserad, med råge, av en svensk gran. Old Tjikko växer på Fulufjället och är 9550 år gammal. Tjikko var upptäckarens hund. Så väldigt mycket äldre träd än Old Tjikko – och ...
  • ”Starten var kanske inte den bästa (eller Mitt intåg i rikspolitiken)” av Jan Johansson

    I början av september 1997 fick jag ”order” av distriktsordföranden Claes Bothén i Blekinge att ersätta honom vid en massmediakonferens i Södertälje. På förmiddagen den 12 september satte jag mig därför på tåget och började på så sätt mitt uppdrag, det första för partiet utanför kommunens gränser. Resan till Södertälje gick bra, men det visade sig att tåget inte behagade stanna i Södertälje. Jag fick åka med till Stockholm Syd och sedan ta ett lokaltåg tillbaka. Konferensen skulle vara på Hotell Skogshöjd. Jag hade fått en kartskiss med mig, och för en gammal orienterare skulle det bli en lätt match att ta sig till hotellet. Jag räknade med att ha god tid på mig innan konferensen började. Så snart jag lämnat lokaltåget, tog jag kartan i handen och satte fart mot hotellet. Det skulle bli en enkel sak att hitta hotellet. Jag är van vid kartor där små, nästan osynliga stigar är med, och nu var det ju bara gator att följa. Men promenaden blev en besvikelse. Ingenting stämde, och tidsmarginalen började krympa med oroväckande hastighet. Promenaden fick övergå till lätt språngmarsch, i varje fall där jag tyckte mig inte vara observerad. Efter mycket och långt vandrande/småspringande i den kuperade staden och den starka värmen (september 1997 var varm!) kom jag tillbaka till stationen. Där fanns en skylt som pekade mot Hotell Skogshöjd. Jag hade inte sett den tidigare, och det hade jag ju inget behov av heller. Jag hade ju en karta. Nu visste jag att det inte var en karta utan en skiss, en schematisk sådan. Jag följde skyltningen mot hotellet och kom snabbt dit. Då var jag dock så varm och svettig att jag fick hasta upp på rummet och byta till vit skjorta och slips. Det hade jag tagit med mig eftersom programmet upptog ”gemensam middag” som sista punkt för dagen. Sedan fick jag gå fram och hälsa på alla de för mig okända deltagarna och kursledarna. Jag blev väldigt väl mottagen av ledarna, av vilka de flesta nu är riksdagsmän. Under kursens gång kunde jag konstatera, att nästan alla var klädda som jag hade tänkt vara, dvs i T-shirt eller polotröja. När den intressanta konferensen var slut för dagen skulle vi samlas för middagen. Då hade jag, och de andra, klätt om för den. Jag kom då iklädd polotröja och de andra gentlemännen skjorta och slips. Åter fick jag finna mig i att vara ”svarta fåret”, men ingen hade några synpunkter ...
  • ”Vi hade inte ens tur med vädret ” av Jan Johansson

    För några år sedan skulle min särbo och jag göra en semesterresa till västkusten. Vi hade länge talat om att åka dit, och nu skulle det äntligen bli av.Vi startade en tidig morgon mot vår förhyrda stuga i Strömstad. På vägen skulle vi stanna på några platser och bo på vandrarhem. Första natten skulle vi övernatta i Laholm, men första anhalten på vägen skulle bli Torekov, dels för att det är ett litet pittoreskt samhälle längst ut på Skånes nordvästligaste del, och, framför allt, för att det har en båtförbindelse till Hallands Väderö. Denna skånska nationalpark skulle bli vår första sevärdhet. Båten gick som planerat och tillsammans med ett antal andra passagerare gick vi i land på den alldeles speciella ön. Det verkade som om alla andra skulle stanna i närheten av tilläggsplatsen, men vi ville vandra runt hela ön. Vi hade med oss matsäck och avverkade raskt sträckan fram till fyren längst uppe på norra delen av ön. Efter en kort rast fortsatte vi på stigen, som går i närheten av västra stranden. Jag tyckte att vi skulle kolla om det gick att bada på denna sida. Det fanns ingen offentlig badplats, men en sådan bagatell brukar inte avskräcka oss. Jag tog mig från stigen ner till stranden, en sträcka på knappt hundra meter. På vägen fick jag passera en mängd fiskmåsar, varav en del tydligen låg och ruvade på ägg. Jag ville dem ingen ont, jag ville bara kolla om det gick att bada i deras revir. Det gjorde det dock inte, det var fullt med sten och tång. Jag skulle därför bara gå tillbaka till stigen, men nu hade fiskmåsarna ilsknat till och gick till angrepp mot mig. De gjorde anfall i stor stil med störtdykningarna mot mig och speciellt mot mitt huvud. På något sätt begrep de tydligen att även min särbo hörde till inkräktarna, och även hon fick sin beskärda del av anfallen, Ingen blev dock fysiskt skadad, men jag blev onekligen psykiskt lidande genom att en av de ilsknaste fiskmåsarna släppte sig rakt över mitt huvud. Förmodligen blir fiskmåsar lösa i magen när de är ilskna, för det hela rann från mitt huvud ner över ena kinden och ner på halsen. Det var två snopna och lite rädda vandraresom kunde komma tillbaka till den skyddande skogen. De mygg som fanns i mängder där var ett intet mot ilskna fiskmåsar. När vi kom till en glänta, kunde vi ...
  • ”Hotellproblem med mera” av Jan Johansson

    Oftast är mina tjänsteresor till Stockholm korta, i regel bara över dagen. Men ibland tvingas man vara kvar längre, och om en fyradagarsresa handlar denna berättelse. Eftersom jag skulle vara där så länge och hela tiden i Söderort, bestämde jag mig för att inte bo på det vanliga hotellet i centrala Stockholm utan på ett litet hotell i Söderort. Efter den näst sista arbetsdagen gick jag som vanligt till hotellet, ett komplex som kan ta inte mindre än 16 gäster samtidigt, för att lämna in min portfölj med arbetsmaterial. Därefter skulle jag gå in till Söderorts centrum för att äta. Eftersom mitt enda barnbarn fyllde tre år denna dag, ville jag gärna ringa till henne. Det skulle bli första gången jag inte var hos henne på hennes födelsedag, och jag ville i alla fall telefonledes framföra mina gratulationer. Jag vet inte om fler än jag gått runt i Söderorts centrum och letat efter en telefonkiosk. Det visade sig vara ett spännande äventyr, som dock gav mer kännedom om gränder och vrår än om telefonkiosker. Till slut hittade jag en skylt, som visade var det kommunala biblioteket fanns. Man skulle gå uppför en trappa, och jag gjorde så. Till min stora glädje fanns det också en myntapparat där. Nu visade det sig, att den bara kunde ta emot enkronor. Med tanke på att mitt barnbarn är en kvalificerad telefonpratare, fick jag gå ner igen och växla till mig fler enkronor. Tillbaka till bibliotekskiosken och ner med den första enkronan i inkastet, samtidigt som jag funderade ut ett lämpligt hyllningstal till en treåring. Innan jag kommit så värst långt på talet, kom dock enkronan i retur. Upprepade försök gav samma resultat. Telefonen fungerade helt enkelt inte. Jag fick lämna kulturplanet och leta vidare i gränderna. Någon telefonkiosk hade dock inte tillkommit, sedan jag letade en halvtimme tidigare. Jag tvingades således gå tillbaka till hotellet och ringa därifrån. Nu fungerade tekniken, och jag kom fram till rätt numer i Rödeby. Som alltid svarade mitt barnbarn, men något hyllningstal hann jag inte framföra förrän jag hörde henne säga till min dotter: – Det är morfar. Inget mer. Något tal skulle jag tydligen inte få hålla den kvällen. Av min dotter fick jag höra att jubilaren var sjuk och inte på humör till något. Vi pratade lite, men sedan kom plötsligt receptionisten in på linjen och bad mig komma till receptionen omgående. Det var väldigt viktigt, så jag fick avsluta samtalet ...
  • ”En kort historia eller en korthistoria” av Jan Johansson

    Underbart är kort, påstod Povel Ramel redan för ganska många år sedan. Då borde ju rimligen också kort vara underbart, men så är det ingalunda. I varje fall inte alltid. Och i varje fall inte när kortet är av plast. För en tid sedan skulle jag handla på ett av stadens varuhus. Jag hade inte så mycket kontanter hemma, men nu är det så välordnat, att i varuhusets entréhall kan man ta ut kontanter i en därstädes placerad bankomat. Jag började alltså min vandring på varuhuset med ett besök vid bankomaten. Det har jag gjort många gånger, så det borde inte vara något att berätta. Det är förvisso sant, men nu blev det inte som jag tänkt denna gång. När jag stod framför bankomaten tog jag fram min plånbok. Det är en modern plånbok med många fack för kort av alla de slag. Jag tog ut mitt MasterCard och följde bankomatens vänliga uppmaning: Sätt in ditt kort. Därefter löd texten: Ange din kod, och jag gjorde så. Slutligen skulle önskat belopp anges, och även detta efterkom jag. Efter tryckning på ”Klar” skulle sedan pengarna komma, varefter kommersen skulle kunna börja. Denna gång stämde det inte. Kortet kom tillbaka utan pengar, och jag antog att den angivna koden var felaktig. Som alla vuxna svenskar har jag ett antal kort, alla med olika koder. Därför har jag, säkert mot sunt förnuft, i min plånbok en fusklapp. På denna har jag angett de olika koderna. Fast för visa att jag inte är alltför dum, har jag inte i klartext noterat till vilket kort respektive kod hör. För detta har jag ett eget litet system. När jag nu fått tillbaka mitt MasterCard, tog jag därför upp fusklappen för att kontrollera koden för just det kortet. Jag tyckte att koden var den rätta, så jag försökte på nytt. Åter kom kortet i retur. Det var nu en mindre kö bakom mig, men jag kunde ju inte ge upp. Jag kollade än en gång min fusklapp och slog sakta och mycket noggrant min kod. Nu var jag säker på att jag slagit rätt kod och satte fram handen för att ta emot de väntade hundralapparna. Några sedlar kom dock inte. I stället började automaten tjuta, och jag tyckte det var bäst att smyga mig därifrån. Jag ställde mig en bit bort för att se, vad som skulle hända. Ganska snart tystnade automaten dock, och den som stod närmast i tur kunde upprepa min ...
  • ”Ur led är tiden” av Jan Johansson

    William Shakespeare, död 1616, var en man som visste vad han skrev. Det är som bekant han som skapat uttrycket enligt rubriken. Riktigt varför vet jag inte, men troligen har Hamlet (där uttrycket ingår) råkat ut för något liknande som det jag nu skall delge dig. I vårt land var det för ett antal år någon som tyckte, att vi skulle ändra klockan två gånger varje år. Först skulle man i slutet av mars börja med något som skulle kallas ”sommartid”, dvs förkorta ett dygn med en timme och säga att klockan på natten mellan en lördag och en söndag skulle avverka två timmar på en. Sedan skulle detta kompenseras sex månader senare, för då skulle det ta två timmar för klockan att gå en timme och dygnet skulle bestå av 25 timmar, varav en visserligen osynlig. Detta manipulerande är givetvis mot alla naturens regler, och varje ansvarskännande urmakare känner olust inför dessa vidrigheter. Själv måste jag erkänna att jag står helt på urmakarnas sida. När du, käre läsare, har hunnit igenom min sorgliga historia, förstår du säkert att det är helt fel med nuvarande ordning. För mycket länge sedan, före införandet av ”sommartid”, var jag en glad och relativt vältränad person. Jag arbetar gärna i min trädgård och har anlagt en uteplats i ena kanten. Där brukade jag varje sommarmorgon inta min frukost, och jag värmdes då av de färska solstrålarna som just stigit upp över grannens hustak. Då hade jag dessförinnan hunnit med att springa en 5 km lång motionsrunda i skogen, och efter vederbörlig dusch var det väldigt skönt att äta frukost och läsa morgontidningen i solen. Efter en skön halvtimme på uteplatsen var det sedan lagom att ta bussen till arbetet, dit jag kom innan flextidsintervallet hade gått ut. Den stora ”fiffelreformen” gjorde att jag missade morgontiden om jag fortsatte att motionsspringa i vanlig tid, dvs i så fall enligt den lagligt omställda klockan en timme senare än vanligt. För att hinna till arbetet innan den även där omställda klockan hade passerat flextidsmallen tvingades jag därför att ge mig av en timme tidigare än vanligt. Jag är en morgonmänniska och skulle inte tveka att göra det, om bara de bestämmande hade sagt till solen att över Sverige skulle den gå upp en timme tidigare än vad den gjort i miljoner år. Här ligger systemets stora svaghet. Solen vet inte om att vi i vårt land har infört sommartid. Den trogna himmelsstjärnan var visserligen ...
>>> Läs mer